Her­re, lär mig in­se att jag skall dö

och hur få mi­na tillmätta da­gar är,

in­se att jag är förgäng­lig.

En hand­full da­gar är allt du ger mig,

för dig är min livs­tid ett in­tet.

Ba­ra en vind­fläkt är människan,

som en skugg­bild vand­rar hon kring.

Ba­ra en vind­fläkt är skat­ter­na hon ho­par,

hon vet in­te vems de en gång skall bli.

Psalm 39:5-7.

 

Jag måste säga att jag börjar hamna lite i dåliga vanor eller rättare sagt en ond cirkel. Och när jag menar dåliga vanor menar jag att jag inte får tränat som jag hoppats på eller får gjort saker som har värde. Kanske lite för att jobbet sliter mig ut och efter jobb är jag helt död och orkar inget annat än att sitta framför datorn, kolla på serier och önska mig bort i andra världar. Jag vet inte om jag är ensam med att känna så ibland att man inte har nåt liv, ingen energi och man vill bara att det ska ta slut.

 

Men även om det låter negativt så tänker man sällan på att det snart faktiskt kommer att ta slut. Själva livet. Att livet suger just nu och att jag bara sitter och tänker på hur mycket det suger och inte tänker på att jag kanskje borde göra något för att jag faktiskt ska få ett liv efteråt. Ett liv där jag inte blir utsliten. Där jag kan göra alla saker jag tänker på att göra men inte får tid till. Ett liv där jag inte blir sårad och där slutet alltid är bra. Ett utan elaka eller jobbiga människor och ett liv i paradis. Jag kan såklart inte göra något själv för att komma dit. Men jag kan välja vad jag ska använda min tid på. Om jag ska använda min tid på inget eller att faktiskt lära känna den person jag kommer använda en evighet tillsammans med. Gud. Tänk att få fråga honom vad han tänkte på när han skapade mig! Vad tänkte han på när han gav mig dom talanger jag har? Vad tänkte han att jag skulle använda dom till? En sak vet jag. Han skapade varje person unik. Det gäller bara att bryta cirkeln och upptäcka det.

 

- Kram Gabbi