Bild: Google

 

För att hitta en bild som kunde på nåt sätt beskriva hur jag känner kom jag till att tänka på avskeds scenen i Thor 2. Det var nog den mest rörande begravnings scen jag sett i en film. Den beskrev verkligen känslan som kommer när man ska ta avsked av någon.

 

2. Mars bestämmer jag mig för att gå ut och jogga en kort tur. När jag kommer tillbaka och går in geonom ytterdörren hör jag mamma gråta i telefonen. En sådan gråt som är så full av smärta, ångest och förtvivlan att jag med en gång förstod att någon hade dött. Med andan i halsen frågar jag mamma Vad har hänt? mamma tittar på mig och säger med gråtfull röst "Morfar har dött".

 

Innan mamma sa vem det var så fick jag i bråkdelen av en sekund ångest att det var pappa som hade dött. Så min första tanke efter jag fick höra den tråkiga nyheten var "vilken tur att det inte var pappa". Då vet jag inte vad jag skulle gjort. Och efter chocken så tänkte jag att morfar hade endå tur som fick leva ett långt liv. Alla ska vi dö en dag. Jag var ledsen men grät inte.

 

Idag är det en vecka kvar till vi åker ned till Sverige för att förbereda för begravningen som sker den 28. Mars. Jag är en person som inte är bra på att gråta eller bra på allvarliga saker som död. Det tar lång tid för mig att bearbeta en sådan sak. Men jag är inte gjord av sten och döden är inte en naturlig sak! Döden är en konsekvens av våran operfekta värld orsakad av första människan. Döden är hämsk och fruktansvärd! Den känns orättvis och meningslös! Först nu, i min ensamhet kan jag gråta några tårar för morfar..

 

Men jag gråter inte bara för honom! Jag gråter för alla som inte tror att Gud älskade oss så mycket att han valde att förnedra sig själv till människa! Och inte bara till vilken som helst människa, utan en fattig människa, van vid lidanden. Och inte bara det utan för att dö. Inte en stilla och fridful död men den mest förnedrande och smärtsamma döden på korset. Varför? Så att vi ska slippa att dö för evigt och få leva ett liv utan smärta, utan lidande, utan tårar... Jag vet att min morfar kan få komma till himlen när Jesus kommer tillbaka, men vad med alla som inte får den chansen för att dom inte vill tro?

 

The hardest goodbye, is the one that is forever!

 

Morfar, 

vi ses igjen!