Bilder:

 

Som jag tidigare har skrivit så har jag inte alltid varit kristen eller brytt mig om Gud. När jag var mindre trodde jag på Gud och bekände mig att vara kristen. Jag levde i ett kristet hem och bestämde mig att ta del av vuxendopet när jag var 14 år. Jag var nyomvänd entusiastisk, glad och utåtriktad. Men samtidigt var det något som inte stämde. Jag var orolig att gå förlorad och inte bli frälst. Jag trodde att jag skulle bli en bättre människa när jag hade döpt mig och att jag skulle göra allt som var "rätt". Jag strävade och försökte - men i egen kraft. Jag gick till ytterligheter och trodde jag var bättre än andra. Samtidigt kände jag mig modlös och nede. Jag förstod inte vad som var fel.

Tillslut orkade jag inte mer så då bestämde jag mig att bara lämna "skiten" och gå helt min egen väg. I början ville jag inte ha något med min familj att göra och jag ville heller inte ha något med Gud att göra. Jag tyckte allt var meningslöst och det ända jag ville var att passa in i samhället och att va "cool". 

 

Jag började hänga med andra vänner och började först snusa, dricka och röka som alla andra ungdommar i min krets. Sen började jag hänga med mer tvivelaktiga personer och började med droger av olika slag. Jag brydde mig inte ett dugg om någonting. Jag sket i allt och alla. Det ända jag brydde mig om var att tillfredställa mig själv. Jag bröt ned mig själv totalt utan att veta det även om jag kände mig starkast i världen och var fullständigt orädd. Mina föräldrar som såg den negativa utväckligen skickade mig på internatskola till andra sidan av landet. Jag stod bara ut ett halvår sen tog jag saken i egna händer. Flyttade tillbaka till min hemstad i en egen lägenhet. Alkoholen flöt fritt och drogerna blev tyngre. Jag var 16 år. Jag gick inte mycket i skolan och eftersom jag inte bestod första året av gymnasiet besämde jag mig att börja om på nytt, denna gången i Sverige. Mamma hade bett mycket för mig och jag förstod att jag var tvungen att byta miljö. Jag flyttade till en kristen internatskola och tänkte att livet nu skulle bli bättre. Men ack. Att försöka bli normal och gå i skolan efter den miljön jag hade varit i var frukantsvärt svårt. Jag klickade inte med någon i början och ingen förstod mig riktigt. Mitt självförtroende och min självkänsla var som bortblåst på denna totalt okända plats och efter allt jag varit igenom och första året där var nog det värsta i hela mitt liv. Jag kände att jag kunde börja gråta av ingenting. Jag var inte mig själv. Det var kaos inni mig.

 

Efter ett tag gick det bättre och jag fick fler vänner. När jag blev 18 var mitt image fortfarande "Wild child" och "Crazy girl". Jag gick fullt ut i rollen och det var ofta jag som fick igång saker. Jag var beroende av cigaretter och brukade festa så ofta jag kunde. Gud var fortfarande inte av intresse och jag skämdes av att skolan jag gick på var kristen. Jag undvek alla samtal som kunde avslöja det när jag var ute. Ändå pendlade jag fram och tillbaka mellan tvivel och tro. Jag hade äntligen förstått hur det var att inte vara kristen och jag såg många kristna som var som jag hade varit tidigare. Fördömande och tyckte sig vara bättre bara för att deras sken såg bättre ut. Jag hade äntligen förstått falsk kristendom. En kristendom där det är vad JAG gör som betyder något - inte vad jesus har gjort och gör för mig. Det är en falsk kristendom full av självgodhet utan kärlek och medlidande.

 

Tiden gick och Jesus kärlek drog mig steg för steg närmare honom. Jag ville kanske inte erkänna det i början men ändå var det något i detta med Gud och kristendom som jag visste var äkta. Det fanns en ljusstråle i horisonten. Och bara efter denna julen blev jag mer intresserad av att lyssna til guds ord - bibeln. Och sakta men säkert började Guds sanna ljusstrålar strömma in i mitt hjärta. Det var mycket i mitt förflutna som jag hade förträngt. Det var många sår som jag visste behövde att bli läkta. Och jag började nu bättre lära känna den ända som kunde bota mig från mina fel, mina sår och mina brister. Jag hade tidigare sårat många och speciellt hade jag sårat den person jag tyckte bäst om. Men i och med att jag började öppna mitt hjärta för sanningen så fick jag sakta men säkert också tillbaka mitt samvete. Som är Guds lilla röst till oss människor om vad som är rätt och fel. Jag såg på mig själv och såg att jag såg hemsk ut invändigt. Jag kände mig som ett monster och insåg nu som aldrig förut att det ändast är av nåd och åter nåd som jag kan bli räddad. Jag började också tydligare att förstå Guds stora kärlek till mig och hur han flera gånger hade räddat mig ur fara och jobbiga situationer. 

Gud blev värkligare och jag fick också mycket hjälp av boken "Vägen till Kristus" av Ellen G. White.

 

Sommaren 2012 tog jag studenten. Jag är nu 20 år, har flyttat hem til min familj och börjar jobba heltid denna hösten. Jag ber varje dag om Guds hjälp och beskydd och att han ska förvandla mitt hjärta.

Sakta men säkert börjar jag att bli hel.

Och vad jag än kommer möta i framtiden, kommer jag inte vara ensam!

 

- Kram Gabbi.