Psalm 32 - av David

Bild: Facebook
 
Lyck­lig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lyck­lig den vars skuld har av­skri­vits av Her­ren
och vars sin­ne är ut­an svek!
Så länge jag teg ty­na­de jag bort.
Jag jämra­de mig da­gen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i som­ma­rens tor­ka.
Då erkände jag min synd för dig,
jag dol­de in­te min skuld.
Jag sa­de: Jag vill bekänna
mi­na brott för Her­ren.
Och du förlät min synd och skuld.
 
Därför ber di­na trog­na till dig
i nödens tid.
När de sto­ra vatt­nen sti­ger
når de in­te dem.
Du är min fristad,
du be­va­rar mig för nöden,
du låter ju­bel över rädd­ning­en lju­da om­kring mig.
 
Jag vill ge dig in­sikt och lära dig den väg du skall gå,
jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig.
Var in­te som en häst el­ler mu­la ut­an förstånd -
med ty­gel och bet­sel måste de tämjas.
 
Den gudlöse drab­bas av många plågor,
men den som li­tar på Her­ren
skall om­slu­tas av god­het.
Ni rättfärdi­ga, gläd er över Her­ren och jub­la!
Al­la rättrådi­ga, ro­pa av fröjd!
 
- Gabbi
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0