Måleri: av Gabriella

 

Det har varit en jobbig och sömnlös vecka som ni förstår från förra inlägget. Så har inte orkat skriva så mycket. Jag har så många tankar som flyter omkring och det kan kännas som jag är som flickan på bilden, ensam och övergiven i stormen.. Tårar faller som regnet och tar aldrig slut. Livet är så kort och människan är så svag och förgänglig.

 

Men trots allt så vet jag att gud vet hur jag känner och vad jag tänker. "Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. ... Du du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet... Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig." (Psalm 139) 

 

Vad skulle jag gjort utan gud... det vet jag helt ärligt inte. Hur skulle jag överleva? 

Även om jag inte förstår varför saker och ting händer är det skönt att veta att jag inte är ensam. Folk dör hela tiden och vi kan inte alltid förstå varför. Men denna världen är grym och ond och ibland kan det nog vara skonsammare att dö.. Jag försår till exempel att folk som inte känner gud tar livet av sig.. Vad är det för värld att leva i om man inte har något hopp eller någon hjälp utan bara massa ångest? Men ifall man lär känna gud, så behöver man inte känna på det viset.

 

"Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: "Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.. Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt.."

 

- Gabbi